3 + 93 dagar i Bergen: Dag 26 av 93

Sista dagen på praktiken för den här veckan.

Också idag var vi på sektionen för läkemedel och droger.

Resultaten från Oxcarbazepin-analysen vi gjorde i onsdags var klara och våra resultat stämde överens med de "riktiga". Det var bra!

Idag analyserade vi ett annat läkemedel, Lamotrigin. Lamotrigin behandlar epilepsi och bipolär sjukdom. Analysmetoden är i princip den samma som för Oxcarbazepin, men blir färdig redan samma dag. Också nu analyserade vi redan analyserade prov och våra resultat blev väldigt lika de "riktiga".

Det här var sista veckan med klinisk kemi på HUS, nästa vecka byter vi till HDS.

Eftersom solen fortsatte att skina idag, så fick det bli en ny fjälltur, Flöien - Sandviksfjellet, som avslutning på arbetsveckan. Dock blev det ganska molnigt framemot eftermiddagen, men inget regn.

Jag hade inte riktigt på klart hur jag skulle ta mig från Flöien till Sandviksfjellet. Men efter att ha läst, lite här och lite där, på nätet och lagt ihop 2 och 2, så hade jag en ganska bra karta i huvudet. Sen uppe på fjället var det bara att gå på känsla och lokalsinne och det blev rätt, förstås! Och som jag berättat förut, det är ju fullt med folk, så händer det något är man inte ensam.

Jag hade inte tänkt springa, men tog ändå på tights och ett par icke-löpskor, men fortfarande lätta. Jag tror jag fastnat för det här med lätta skor på fjället, en helt annan känsla jmf. med vandringsskorna.

Lätt att ta sig fram när vägen
ser ut såhär.

Lite mera utmaning

Här började stigen gå ner igen och jag funderade om jag verkligen var på rätt väg. Trodde att jag skulle gå uppe på fjällen, men vägen gick mera mellan och längs med, eller hur jag nu ska förklara.

Kom till ett vattenfall och fick gå en lång stund till ljudet av porlande vatten.

Efter ett tag kom jag ut på Fjellveien, en 4632 m lång väg som är väldigt fin att gå längs.

Längsmed Fjellveien tog jag dessa fina foton i ett underbart gråblått ljus:

Till slut kom jag hit:

Stoltzekleiven är en brant stig med ca 800 stentrappsteg, mer eller mindre rakt upp på Sandviksfjellet, 417 m.o.h. Varje år arrangeras en tävling uppför Stoltzekleiven, Stoltzekleiven Opp. Vill du läsa lite tips inför tävlingen, kolla in http://www.nettavisen.no/friluftsliv/article463112.ece

För mig tog det ca 20 min att komma upp, men så gick jag också med kameran i handen och tog några fotopauser. Annars hade det nog gått på 9 min 55 s, vilket skulle vara en sekund under det gällande rekordet för kvinnor. För män är rekordet 8 min 13 s. Som ni säkert förstår så måste jag återvända hit och se hur snabbt jag kan ta mig upp. Får se om jag vågar (eller kanske mera orkar) springa, eftersom det var brant och risken för att snubbla, då låren är fulla med mjölksyra, är lite för stor.

Början var snäll...

... det blev värre...

... och värre...

Sista biten är trätrappor

Mål!!!

Fyllde på med lite energi och gick upp till Sandvikspilen.

Stoltzekleiven är enkelriktad, d.v.s. man ska inte ta den vägen ner. Trots "förbudet" finns det folk som gör det ändå... Jag valde att följa vägen mot Munkebotn tillbaka ner mot centrum.

Här vid vattnet stod jag en lång stund och njöt av den klara, lite kyliga kvällsluften. Det behövs inte alltid sol för att det ska vara fantastiskt. På vägen ner märker jag hur luften blir varmare och varmare, en riktigt skön kväll.

Nere i centrum kryllar det av fredagskvällsfolk och jag tittar på mag- och tangodans. Känner mig lite malplacerad i mina träningskläder, men so what. Går sen till Lille Lungegårdsvann och filosoferar lite på en bänk. Jag gillar Bergen. Har inte varit i så många andra städer där man på 1 h kan gå från fjäll och skog till pulserande stadsliv och magdans. Häftigt! Man får liksom allt i den här stan!